Very well, then
Att prata om det svåra under en skogspromenad. Att prata om det svåra med knät full av små hundar. När jag visar mig mänsklig gör andra det också. I det delikata finns inget utrymme att döma. Och jag sitter med bröstkorgen full av separationsångest över att behöva lämna vissa utav dem. Att få inte följa med i hela processen, att följa resan till dess slut.
Innan jag överlämnar beslutet, beskriver jag hur nära jag är en ny sjukskrivning. Jag möts återigen av döva öron och därefter har jag ingenting mer att säga. Orden jag slutligen får som respons bekräftar att min känsla varit rätt och att jag inte hade kunnat fatta något annat beslut. Jag har inte råd med andras förnekelse.
Kommentarer
Trackback
