Jag tänker på en fin vän vars hund alldeles nyligen fick avlivas hastigt. Och jag tänker på sorgen som kändes i hela rummet när jag idag satt hos veterinären och väntade på att Smilla skulle få sitt årliga vaccin. Sorgen hos en person som uppenbarligen var där och avlivade sitt djur. Sorgen som kändes ända in i märgen på mig och fick mina ögon att tåras.

 

I år blir han tolv år gammal men måste leva för alltid. För mig. För jag vet inte hur mitt hjärta annars ska överleva. Eller mitt förstånd.

 

Det finns de människor som väljer att avstå från att skaffa djur just för att de inte skulle klara av sorgen när djuren dör. Jag är lycklig över att jag inte tänker så långt. Djur kommer alltid behöva finnas i mitt liv.