Jag hade glömt hur det känns när det är sådär illa. Trycket över bröstet som gör det svårt att andas och prata. Den intensiva hjärtklappning som kommer av minsta ansträngning. Triggerpunkterna som gör sig påminda utan ens beröring. Darrningarna i händerna. Stelheten i kroppen. Intensiv smärta blandat med febersvettningar samtidigt som kroppen är iskall. När saker en annars klarar av att bära blir en övermäktiga. Jag sjunker ihop av förtvivlan inför dörren och får ännu svårare att andas.

 

Allt detta, på grund av att våra nya lokaler är inhumant kyliga. Det är inte bara jag som fryser. Men på grund av min fibromyalgi reagerar jag kraftigare, blir snabbare nedkyld och får svårare att få upp värmen igen. Och när kylan får minsta fäste, vaknar värken från sin dvala och får full kraft. Jag tar tagit emot klienter iklädd jacka och filt idag, men var fortfarande stelfrusen ändå ner i fötterna när jag cyklade hemåt. Jag slog larm redan andra dagen i de nya lokalerna, för så snabbt insåg jag att det inte skulle kunna gå i längden. Idag sa kroppen det som hjärnan redan visste för en vecka sedan. 

 

Helt jävla orimligt.