Dagarna är få då jag hinner stanna upp och tänka, känna, andas. Min hjärna är så stressad att jag blir obeslutsam, arg, ledsen. Och jag kan inte låtsas, inte när jag håller på att drunkna, gå under. Jag kan inte säga att jag mår bra när folk frågar, jag kan inte låta bli att vara sarkastisk för att få ut lite av all negativ energi som fyller mig. Jag bryter ihop en gång i veckan i hemmets lugna vrå och jag ligger vaken om nätterna och kallsvettas. Ett rum fyllt av negativ energi och uppgivenhet ger mig intensiv hjärtklappning för nu är jag hudlös, mitt filter har upplösts. 

 

Men så får jag ett välbehövligt miljöombyte. Och tre dagar framåt kommer jag åtminstone få vara lugn inombords. Det är allt som spelar någon roll just nu.