Det åskar utomhus och inombords och jag inser att jag mår exakt som för två år sedan. Det är samma ilska varvat med samma apati. Samma förakt, samma maktlöshet. Samma kropp som dukar under. Jag bryter ihop innanför dörren precis som förra tisdagen. Värken är så intensiv att jag knappt orkar le cykeln ända hem, eller kroppen för den delen, och när jag återfår kontrollen över andningen, sjunker jag ner på golvet medan tårar rinner nerför kinderna. Snabbt tar jag mig samman igen och fortsätter som om ingenting hänt. 

 

Och om det inte vänder, om jag måste, så vet jag att jag kan gå. Jag har gjort det förut. Och den vetskapen gör mig lugn igen.