Jag går den där rundan igen. Tar in alla vackra intryck från naturen. Låter dem ersätta de negativa. Ögonen blir stora och blicken fastnar. På en plats har de vackra träden försvunnit och en sorg sköljer över mig. Jag blir ledsen av nedhuggna träd. Sedan är det doften av nybakat, doften av nyklippt gräs. Jag ler för mig själv medan huvudet rensas och kroppen tröttas ut. 

 

När jag går till henne är min kropp full av låsningar, spänningar och negativ energi. När hon är klar, blir jag yr och ser suddigt medan det negativa lämnar min kropp. Det finns helt plötsligt plats för påfyllnad igen. För jag har inte varit urholkad, jag har varit överfull av andras skräp. Jag är extremt känslig för intryck och andra människors energier. Jag har lätt för att se projektioner, men jag kan ha svårt för att värja mig, jag måste ta i lite hårdare än andra. På sistone har jag varit hudlös, utan filter till följd av överbelastning. Det jag känt har inte helt och hållet varit mitt. Jag har absorberat. 

 

Och kanske börjar jag återfå hoppet om mänskligheten.