Tidig morgon men ändå ljust. Jag ser hur det regnar gulskiftande löv, hur de graciöst dalar ner mot marken i ett naturens skådespel och jag vill bara fastna där, i ögonblicket. Senare på dagen ser jag samma färger i större storlekar, hur de bildar ett fullkomligt hav på marken och jag vill bara lägga mig där.

 

Och det är sådant jag kan sörja när jag följer normerna. När jag gör vad jag ska. När jag gör saker jag måste. När jag inte gör det jag faktiskt vill. Jag missar de allra vackraste ögonblicken. Jag missar att leva på riktigt. 

 

Fast där i lördagsnatten, i gatlyktornas sken. Jag la mig inte ner i ett lövhav. Men jag sparkade fötterna genom lövhögar och var innerligt levande.