Jag har inte riktigt tid att tänka klart, att fokusera.

 

Så jag saktar ner. Minskar intrycken. Släpper på kontrollbehovet. Tar ett steg tillbaka. Försöker andas hela vägen ner i magen igen. 

 

Jag föddes i en döende årstid. Och det är i den jag andas som bäst, som jag känner mig på nyttfödd. När ljusest och klorofyllet kommer, blir min kropp tung som sten och andningen ansträngd. 

 

Men jag längtar efter solenergi och ljumma kvällar.