Igår gjorde jag en anmälan till patientnämnden och även en ny till IVO, där jag förklarade lite mer ingående varför det inte varit möjligt för mig att anmäla händelsen inom två år. Idag ringde patientnämnden upp. Snabb service, en tackar. De kommer att göra en avidentifierad skrivelse till verksamhetschefen på kliniken som gjorde missen gällande min inflammerade tarm, i syfte att de kan vidta åtgärder så att ingen annan drabbas av samma sak. Så sa han:

 

 

Det är alltså IVO. Och så förklarade jag deras fullkomligt idiotiska resonemang. Jag passade på att fråga om det är lönt att anmäla gamla händelser och syftade då på "du får helt enkelt sluta äta och dricka för vi hittade ingenting". Det var det så klart inte, även om det resulterade i sjukhusskräck som gjorde att jag inte klarade av att söka vård på tre år. För det går ju inte att göra så mycket åt nu, även om det uppenbart är många socialt inkompetenta rövhattar som arbetar inom vården. 

 

Sen berättade han att han fick googla IBS eftersom han aldrig hade hört talas om det. Och då kunde jag inte låta bli att brista ut i skratt. Har du ont i tån kommer de för farao hänvisa till IBS. Alla magproblem idag klassas som IBS. Men han var trevlig och försökte sätta sig in i vilket lidande jag haft i elva år, samt uppmanade mig att göra en anmälan till patientförsäkringsbolaget. So I did. Och sen släpper jag det. 

 

Och visst. Jag skulle kunna välja att sörja att mitt vuxenliv fram till nu på många sätt varit ett rent helvete i och med magproblemen och sjukvårdens ovilja att hjälpa mig. Att jag först vid 29 års ålder kan få ett drägligt liv. Fast jag väljer nog att i stället vara tacksam för att jag äntligen får behandling som hjälper och fokusera på att livet nu bara blir bättre och bättre.