Jag har egentligen inte orkat vara särskilt politisk på sistone. För jag ser hur kylan växer sig starkare, och kan inte låta bli att tänka att allting går åt helvete. Men stundtals får jag ny energi igen. 

 

Jag vill att sex timmars arbetsdag införs. För jag vill att fler ska kunna arbeta än idag, och jag vill att de som arbetar heltid ska orka ha ett liv förutom arbetslivet. Jag vill att alla i samhället inkluderas och får samma värde och möjligheter att leva ett bra liv. Jag förstår fortfarande inte hur något så självklart kan uppfattas som radikalt av andra människor, men det gör det. 

 

Den nya gnistan kommer ur tröttheten och frustrationen på all orättvisa, och hur den fortsätter att bre ut sig. Jag är förbannat trött på löjliga normer och orättvisa privilegier. Trött på diskriminering, både på att se andra drabbas, och att själv drabbas. Trött på att de privilegierade blir kränkta och sparkar neråt när en påtalar privilegierna och försöker avkräva ansvar även uppifrån, inte bara nerifrån. Trött på att bli anklagad för att vara manshatare enbart för att jag tycker att förövarna har ett ansvar och inte offren. Trött på förlegad syn på sexualitet och könsidentitet, på cisnormen och heteronormen. 

 

Idag är vi slavar under nutidens skeva normer som främst handlar om vinstintresse och arbetsduglighet. Det finns inte utrymme att uppfylla sina drömmar, det finns inte utrymme att leva fritt, att avvika från normen och vara den en är. Det finns inga öppna hjärtan, det finns bara blickar som vänds inåt och förakt som vänds mot det som är främmande, som en inte förstår eller vågar se. 

 

Det här är inte en värld, en verklighet, jag alls vill leva i och det har jag vetat sedan alltför unga år. Men så länge jag gör det, så kommer jag att kämpa för förändring. För kanske kan andra, efter mig, få uppleva något bättre.