De senaste dagarna har det i sociala medier pratats mycket om händelsen då ett 9-årigt ensamkommande flyktingbarn blev brutalt omhändertagen av en ordningsvakt. Jag blir glad och lättad över att så många, liksom jag, reagerar med förfäran över det våld som användes mot ett litet barn av en vuxen man. Men lika lättad som jag blir över det, minst lika förfärad blir jag över alla som försvarar vaktens agerande. Som uttrycker det som att "snorungen förtjänade det". Jag undrar var medmänskligheten och empatin är. Var människors reflektioner finns. Deras förmåga och vilja att försöka sätta sig in i och förstå ett traumatiserat barn som tvingats fly utan sin familj och föräldrar från ett krigsdrabbat land för att komma till ett nytt, främmande. Förståelsen för att ens upplevelser formar ens beteende, förståelsen för att ett barn inte har samma kapacitet ännu att hantera trauman som vissa vuxna har, även om det naturligtvis är individuellt. Samtidigt så tycker jag inte att den förståelsen ska behövas. Den ska inte behövas för att en som medmänniska ska anse att det under inga omständigheter är okej för en vuxen människa att använda sådant våld mot ett barn.