Som liten försökte jag alltid göra mig osynlig. Var det någon superkraft jag drömde om så var det just osynlighet. För överallt fick jag till mig att jag inte skulle synas, inte höras. På grund av mitt biologiska kön, bland annat. 

 

Därför har mitt vuxenliv varit ganska omtumlande. Människor har sett och uppmärksammat min intelligens och kompetens. Det händer nu också. Och jag är inte van vid det. Andra människor tror mer på mig än vad jag tror på mig själv. Och jag ställs inför valet; ska jag tro på dem eller fega ur? Jag väljer att tro på dem. Väljer att tro på mig själv.