I lördags var jag på änglakväll med före detta kollegor. Jag försöker finna orden, sätta fingret på känslorna, men jag misslyckas. Jag vet bara att min kropp aldrig har känts så tung som den gjorde efteråt. Och hjärtklappningen när jag förstod. 

 

 

Jag återvände till platsen som jag för ett par veckor sedan under inga omständigheter skulle klara av att entra, på grund av inre låsningar och avgrundsdjup ångest. Det kändes ingenting. Jag behöll mitt lugn trots den skakande kvinnan som fick hela soffan att vibrera. 

 

 

Så drivs jag nästan till vansinne. Kan inte tänka på någonting annat än mat. Och mitt livs största kärlek gör sig påmind och skapar begär. Bröd. Jag trotsar mitt sunda förnuft eftersom kroppens reaktioner ändå saknar logik. Så jag köper bröd, fritt från gluten och alla spannmål utom havre. Bröd som jag inte ätit på tre år, tror jag. Tänker att går det så går det. Går det inte, så kommer det troligtvis ändå vara värt det. Euforin som uppstår får mig att spontant börja dansa under yogapasset. Så värt det.