I många år betraktade jag min kropp som en fiende. Som någonting som inte var en del av mig, som någonting jag behövde motarbeta, bekämpa. Det är förvisso antagligen en ganska naturlig reaktion när kroppen slår bakut för att en ger den föda. 

 

Men vad jag än tycker om saken, så är den en del av mig. Även om den är ett as. Jag kan numera beundra den för dess styrka. De senaste veckorna har jag i princip inte ätit fast föda alls eftersom kroppen blir så oprovocerat förbannad om jag gör det. Jag har gått hela arbetsdagar utan något som helst näringsintag. Vissa kvällar har jag ätit en näve cashewnötter, och det har gjort att jag har orkat en arbetsdag till. Det var innan torsdagen och fredagen...

 

På mina elva år med magproblem så är detta inte första perioden som jag inte kan äta fast föda. Dock är det den värsta eftersom jag inte klarar av ens flytande föda, vilket jag har gjort de andra perioderna. På vissa sätt har kroppen ändå vant sig, och lärt sig att hushålla med resurserna. Jag har tappat en hel del i omfång men inte mycket kilomässigt. Och kroppen klarar av att överleva på en handfull nötter. För det är jag tacksam, och imponerad. 

 

För mycket annat vill jag be den dra åt helvete. Men då drar ju fanskapet mig med sig. Jag skickade en remiss till Lunds gastromottagning och det verkar som att de kommer att ta emot mig. Väntetiden är emellertid fyra månader. Måtte de få återbud, för jag vill kunna äta i jul.