Jag pratar med en kollega om det faktum att ingen av oss kommit så långt ifrån där vi började; att vi är så fästa vid våra familjer att vi väljer att hålla oss nära istället för att upptäcka världen. 

Så kommer de hit och jag slås som vanligt av hur högt jag värderar min pappas humor och min mammas medmänsklighet. Hur de kompletterar varandra och hur jag i deras blickar kan se samma kärlek som syns i mina ögon. Jag får en kopp där det står Världens bästa syster och jag tänker på hur fantastiskt fint livet har blivit ändå.