Alla lampor som lyser upp kala trädtoppar. Allt ljus som guidar mig hemåt i mörkret. Det känns välkomnande, det känns varmt. Jag har alltid känt mig som tryggast när jag inte syns. Jag fäster blicken i asfalten för att skydda mig från alla sinnesintryck som dränerar mig, men emellanåt lyfter jag blicken, låter den klibba fast mot någonting vackert. Låten den vila mot gatlyktans sken.

 

För någon dag sedan tänkte jag på hur allting påverkar, att allting som händer mig också gör avtryck i mig. Intryck förändrar hur jag betraktar världen. Allting är en ständig process, en ständig rörelse mot någonting annat, någonting mera. 

 

Allting som händer spelar roll. Allting som inte händer spelar lika stor roll.