Jag läser den senaste tidens krönikor som handlar om skönhetsideal, och den som har störst rätt att yttra sig, dela med sig osv, utan att spela just idealet i händerna. Det är inte lika kraftfullt när någon med bra hy visar sig osminkad. Det kan jag hålla med om. Men. Idealen och dess påverkan är lika utbredd, oavsett kroppstyp, hudtyp osv. Det handlar ju i slutändan inte om hur en ser ut, utan om föreställningen om hur en ser ut. Och hur det påverkar ens självkänsla och syn på sig själv. 

 

Jag var nöjd och obrydd om mitt utseende fram tills den dagen då andra tog sig friheten att berätta för mig hur ful jag var. Och skälet var, troligtvis, att jag ännu inte tyckte att det här med smink var lika viktigt som jämnåriga tyckte. Självklart lärde jag mig min läxa. Jag började prioritera att vårda mitt utseende. De som tidigare sagt att jag var ful sa nu motsatsen. Det skänkte inte mig någon tillfredsställelse. Däremot var skadan redan skedd, En sommar åkte jag till stranden för att bada först när mörkret lagt sig. För jag hade inte självförtroende nog att vistas på stranden iklädd endast bikini dagtid. Andra hade ju gjort klart för mig hur ful jag var. Med mina närmsta kompisar kunde jag bada dagtid om jag fick ha t-shirt på mig. Vilket i sig också var väldigt märkligt, och det var jag fullt medveten om. 

 

Jag blir så innerligt ledsen när jag tänker tillbaka på detta. Att rådande skönhetsideal kan bryta ner människor på det sättet och fortsätter att göra i allt fortare takt än på min tid. Idag befinner jag mig där att jag fått omfamna en slags acceptans. En acceptans som innebär att jag aldrig kommer att kunna betrakta mitt eget utseende så som det faktiskt ser ut. Jag får acceptera att min bild är så skev att den inte går att lita på, och därmed inte ägna mig åt minsta värdeomdöme framför spegeln. Jag har för kritisk syn för att ens veta hur jag faktiskt ser ut.