Jag minns när vi studerade socialhistoria under socionomutbildningen. Någonting som berörde mig riktigt illa var att fattiga, hemlösa och psykiskt sjuka under 1700- eller 1800-talet ansågs vara en estetisk olägenhet som en ville bli av med. Som ett sätt att bli av med dem, låste en därför in dem. Tydligen betraktas de, i dagens samhälle, återigen som en estetisk olägenhet som inte får vistas i offentligheten. 

 

Under utbildningen insåg jag, tydligare än någonsin, var jag står politiskt. Det är också på grund av rådande politik som det är rena rama vattentrampandet att försöka göra någon nytta inom socialt arbete. En har nämligen alla förutsättningar emot mig, precis som klienterna har förutsättningarna emot sig. Jag är så innerligt trött på människosynen, och på att pengar alltid ska gå före behov.