Jag kan relatera till en gammal känsla men den är inte längre närvarande. Jag kan se mekanismerna bakom tidigare erfarenheter men de existerar inte längre. Utvecklingen har sprungit det senaste året och från en månad till en annan är jag inte helt och hållet densamma. För alla upplevelser, alla erfarenheter, sätter sina spår, stora som små. 

Jag har gått från att tyst svälja till att ta ton och ifrågasätta. Och det finns ingen återvändo, oavsett hur hotfullt andra upplever att det är när en står upp för sina åsikter. 

 

Jag kommer inte längre acceptera tyst ovetskap utan i viktiga lägen konfrontera och kräva klargörande. Tystnad är en form av makt som jag inte längre kommer att tillåta. 

 

Jag kommer inte låta mig trampas på. En kan ställa mig på plankan men tro inte att jag kommer hoppa. En kan kasta mig utför stupet (igen) men tro inte att jag inte kommer klättra upp igen. 

 

Och.

 

Jag lever hellre själv resten av min livstid än ingår i ett patriarkalt skitförhållande.

 

 

Enda skillnaden är att jag inte längre kommer att acceptera vad som helst. Och det är en stor skillnad.