Jag och diverse personer från andra verksamheter går en kurs som syftar till att öka kunskapen kring olika diagnoser och psykisk ohälsa. Under en av de sista tillfällena sitter kursdeltagare och starkt ifrågasätter autistiska personers vett (och rätt) att föröka sig. Jag frågar om de menar att vi ska börja med tvångssteriliseringar igen. Jag överväger att högt fråga kring min egen personliga rätt att föröka mig med tanke på att jag har autism i släkten, men biter mig i tungan. En annan kursdeltagare pratar i termer kring att om en person med diagnosen schizofreni väljer att föröka sig, är det också hens fel om barnet/n också blir schizofrena. Jag ifrågasätter om en måste tänka i termer att någonting i ens DNA och genetik, som en alltså inte rår för, är att betrakta som ens fel, och om en nödvändigtvis måste se det i ett så negativt ljus. Jag får inget direkt gehör utan kursdeltagaren fastnar i sitt behov att kategorisera och sortera saker som antingen svarta eller vita.  

 

Det hela ter sig en smula tragikomiskt för mig och jag blir smärtsamt medveten om vilka värderingar som florerar i samhället och hur min egen tolerans och strävan efter allas lika värde är ganska ovanlig att finna. Botemedlet mot fördomar är kunskap. Men när inte ens det hjälper, hur gör en då?