Min mage är i realiteten inte ett dugg bättre än tidigare. Att jag äter beror på detta:

 

Dels hamnade jag i ett läge där svält inte längre kunde råda utan lustprincipen och hungern tog över. Och dels hamnade jag i ett läge där jag får köra på taktik, eftersom läkaren ville "skona" mig från faktiska undersökningar och istället ge mig ett preparat som jag redan provat och vet inte fungerar på min mage.

 

Nu är jag dock där igen där de negativa konsekvenserna tar överhand och det inte är värt att äta. Men så här har det varit i elva år. Jag har utstått få och korta perioder av matintag eftersom kroppen har instinkten att överleva, men majoriteten av tiden kan jag inte äta normalt. Jag är så förbenat trött på klåpare nu. Men kanske har jag ett äss i rockärmen.