När ångesten lägger sig som ett lock över luftrören och skapar kronisk hjärtklappning, är den friska höstluften precis vad jag behöver för att kunna dra nya andetag. Jag är psykiskt mörbultad och känslomässigt knäckt, och jag ser att ljuset i tunneln är ett tåg. Men jag försöker ändå se de färgglada löven mot blöt asfalt och de ljusblåa molnen mot mörkblå himmel. För hösten var den som först gav mig liv.