På något, obegripligt sätt har jag lyckats hitta tillbaka till mitt inre lugn. Den senaste tiden har mitt inre mest skrikit, svurit och hatat. Förra veckan blev jag gråtfärdig av att vistas på allmän plats bland andra människor. Jag gråter ytterst sällan. Det säger alltså en hel del om mitt mående.

 

Så det jag känner just nu är att så länge mitt psyke inte är kolsvart och i spillror, så får kroppen göra hur ont den vill.