Mitt psyke fortsätter slå kullerbyttor nerför en backe. Jag är likgiltig inför allt. Drar armarna närmre kroppen och slår dem runt mig själv. Klipper bort det trasiga. Tittar mig själv i spegeln men ser någon annan. Har inga drivkrafter alls just nu. Ramas in av en känsla av fullständig meningslöshet. 

 

 

Varenda dag drar jag nu samma slutsats. Jag tycker inte om att vistas i offentliga miljöer, där andra, för mig främmande människor vistas. Jag tycker inte om sättet som främlingar bemöter varandra, helt utan hänsyn för andras behov (och till och med existens) än sina egna. Jag tycker inte om hur samhället, världen ser ut idag, alls. 

 

 

Jag kan försöka distrahera mig hur mycket som helst men under den senaste tiden är det ändå här jag hamnar till slut. I avgrundsdjupets trygga mörker.