Jag skriver någonting om hur jag fungerar gällande känslor men vågar samtidigt inte skriva om det. Det känns ointressant, naket och löjligt.

 

Min slutsats är dock att jag inte är rädd för känslor; jag är inte rädd för att känna och har aldrig varit.

 

Det jag är rädd för och faktiskt har varit för lite rädd för, är när människor missbrukar mina känslor. 

Det jag emellertid är mest rädd för just nu är att jag inte ska våga uttrycka vad jag känner. 

 

Livet är då aldrig uttråkande. Det fanns en tid då jag inte klarade av att känna mina mest intensiva känslor i nyktert tillstånd. Nu gör jag det utan problem. Det fanns också en tid nyligen då jag behövde stänga av. Nu har jag lyckats öppna upp igen och är hela tiden medveten om vad jag känner. Det är både fint och frustrerande. För när det gäller vissa känslor så frågar jag hjärtat Jo, jag vet, jag vet verkligen, men hur är det till hjälp för mig?