Jag tänker på kontrasten, på utvecklingen, på skillnaden.

 

I höstas gick allting mig förbi obemärkt. Jag såg alla vackra färger i löven, men jag blev inte berörd utav det. Jag kände inte mycket alls. Mer än att jag vantrivdes i alla avseenden av min tillvaro. 

 

Idag skrattar jag när jag kör igenom en vattenpöl så stor att det skvätter överallt. Jag dansar när jag diskar och börjar skratta åt någonting som var roligt under gårdagen. 

 

Jag lever igen. Och jag tänker inte be om ursäkt för det. Jag är så innerligt trött på att vara andra till lags på bekostnad av mig själv. Hädanefter kommer jag också att lyssna på och lita till magkänsla och instinkter. Istället för att inbilla mig att det handlar om rädsla som jag ska trotsa för att övervinna. Jag har offrat min egen självbevarelsedrift för lojalitet. När den jag ska rikta lojaliteten gentemot är mig själv. 

 

Under svaga stunder kan jag ångra vissa val och rentav känna en smula självförakt. Men samtidigt. Alla upplevelser är en lärdom och de har tagit mig hit.