Sitter utomhus på lunchen och eftermiddagsfikan. Ögonen svider av sömnlöshet och det gör mer ont att blunda än att ha dem öppna. Jag biter mig i läppen för att försöka hålla skrattet inne. Känner doften av nyklippt gräs och drar in luften i näsborrarna så ofta jag kan. Samtidigt gömmer jag mig bakom solglasögon och stänger ute världen genom ett par hörlurar. För samtidigt som jag vill uppleva den, så vill jag stänga den ute. Jag är inte trygg med att synas eller att se det jag ser.