Det är juniväder och jag insuper doften av vår. Njuter av att känna alla ljuvliga lukter. Jag får gåshud av tv-serier och skrattar högt på tåget åt komiken i en bok. Jag blir innerligt glad av att träffa en intelligent människa och min hjärna nickar förtjust i samförstånd när hen på ett otroligt nyanserat och bredtänkande sätt beskriver saker och ting. Det finns så mycket som jag inte orkar prata/skriva om för om jag skulle förklara alla faktorer som jag anser spelar in och roll, så hade det blivit alldeles för mycket ord. Jag sparar den energin till någonting annat.

 

Min hjärna är fortfarande trött och jag svär mer än vanligt men idag kände jag åtminstone motivation. Å ena sidan känner jag mycket glädje. Å andra sidan känner jag tomhet. Å tredje sidan känner jag nästan rent, svart hat. Min hjärna svämmar över och jag försöker stänga ute världen genom hörlurar i öronen och att undvika ögonkontakt med främlingar som passerar mig. Medvetenheten försvinner inte för det. Jag sover för lite men jag vill inte gå och lägga mig. Jag tränar mycket men ändå hinner jag tänka för mycket. Jag känner mycket av allt och samtidigt känner jag ingenting. Så känns det. 

 

Inte konstigt att det känns överväldigande när man under en längre period känt sig tvungen, av ren självbevarelsedrift, att stänga av sig själv för att sedan låta alla känslor komma på en och samma gång. 

 

Men. Ikväll sittdansar jag en stund i soffan. På fredag tar jag bilen från jobbet och sittdansar hela vägen hem medan jag sjunger.