Andrummen det senaste halvåret har varit för korta och för glesa.

 

Idag grävde stressen stora hål i mitt huvud och mitt närminne försvann. Hela veckan har jag vacklat av yrsel när jag väl har stått stilla.

 

När jag gick till tåget idag fick jag gå i snigeltakt och koncentrera mig på andningen för att inte svimma. Och det gick inte över för att jag satt ner. Väl hemma, innanför dörren, sjönk jag ihop, la mig i fosterställning och fick en panikångestattack. Kunde inte kontrollera kroppen alls. Utifrån mina referensramar och erfarenheter av stress, har det gått långt då. Jag klarar inte mer stress och press just nu. Det måste lugna ner sig.

 

Imorgon är det fredag och nästa vecka är det påsk. Jag kan bara säga halleluja.