Igår går jag hem från en vän. Kvällen är fortfarande ung och ljus och plötsligt tutar en bil, vilket jag ignorerar. Bilen svänger av mot mig, och kör upp jämsides. Män/pojkar står i takfönster samt hänger ut ur sidofönster på bilen och skriker någonting ohörbart till mig. Där och då vill jag börja springa hemåt för att slippa mänskligheten. 

 

Idag går jag hem från affären. Två främlingar går längre fram, jag kommer att möta dem. Den ena sträcker ut armarna som för att ge bort en stor kram. Jag tänker att personen måste se någon den känner bakom mig. Men jag inser sedan att armarna är riktade mot mig och när vi möts hör jag "hej snygging". Jag ser inget, jag hör inget, och vad är det för fel på människor!?

 

Det är sådana kontraster. På mitt arbete är jag en myndighetsperson, och jag blir bemött av respekt. Så fort jag lämnar kontoret och blir en privatperson, reduceras jag till ett stycke kött. Och jag far så illa av det. Jag blir så äcklad av kvinnosynen och det känns så smutsigt att andra bara tar sig friheten att inte bara göra en bedömning av mitt utseende utan att även kommentera det. Och att dessutom oftast förvänta sig att man ska bli glad och ta det som en komplimang. Det är så respektlöst att jag nästan kräks lite i munnen.