När jag blir rädd, känns det som att hjärtat stannar i bröstkorgen och fryser till is. För freeze är oftast min första reaktion.

 

När jag var liten, trampade jag i ett jordgetingbo. I vanlig ordning, blev freeze min reaktion och jag minns fortfarande hur den enorma svärmen gjorde det svårt att se någonting annat. Men jag stod stilla. Tills ett av asen satte sig på min näsa. När man börjar röra vid mig, känns det inte okej längre. Så jag skrek, vilket uppenbarligen inte var uppskattat, så den stack mig ett antal gånger och jag sprang. Sedan dess är jag rädd för getingar i största allmänhet. Jag springer inte iväg från dem om de närmar sig, utan sitter blickstilla och vågar knappt andas. Detta ledde en gång till att en geting satte sig på min kind och klättrade vidare för att bli sittandes på mitt ögonlock. Rädsla i dess renaste form. Förra året blev jag förföljd av getingar varje gång jag gick till tåget efter jobbet. Så fort en normalstor geting närmar sig, känner jag hur hjärtat slutar slå normalt för en stund och andningen blir ojämn. 

 

För övrigt har jag trott att jag har sett bålgetingar tidigare. Nu kan jag konstatera att så inte är fallet. Jag satte mig nyss ute på balkongen då solen äntligen sträckt sig dit. Då fick jag sällskap av den största geting jag någonsin skådat. Nu vet jag vad bålgeting är. Allt jag kan säga nu är herrejävlar och hoppas på att jag inte får en hjärtinfarkt innan dagen är slut.