Jag älskar det rofyllda i att stiga upp och se att alla fönster på innergården är släckta utom mina. Då passar jag på att sitta och tänka på hur jag också älskar åsynen av vackra husfasader och hustak. För att inte tala om hur jag älskar sättet som morgonhimlen numera delar sig på och spricker upp i ett pärlband av olika nyanser. 

 

Sitter senare ensam i en bil och sjunger med högt till musiken på radion. Känner mig lugn inombords i ett sammanhang som jag just nu inte borde. 

 

Och katten tystnar inte förrän han får krypa så nära min hals som det bara går. Han stryker sitt huvud mot både min kind och min hals, precis som om han kramar mig. Sådana stunder gör det ingenting att han samtidigt klöser sönder min hud och får den att brinna.