I

 

Ställer mig barfota på balkongen och lyssnar på regnet. Ser hur stadens ljus envist försöker tränga igenom dimman och delvis lyckas. De tävlar om den största platsen på natthimlen. 

 

II

 

Det känns som att vinden letar sig ända in i bakom revbenen och får allting inuti att frysa till is, rent fysiskt. Kan först inte avgöra om det är snö som fallit eller frost som bitit sig kvar. Men så ser jag hur flingorna håller på att förtäras av graderna som klättrar över nollstrecket. 

 

III

 

Lättnaden över att slippa behöva fatta ett beslut som man inte vill fatta, som inte känns bra. Det är först när lättnaden rinner över mig som jag inser vilket ok som hängt över mig tidigare. Det är också då som frustrationen släpper mig ur sitt grepp, och jag återgår till att vara den jag är igen. Ibland måste man inta roller som är obekväma, men det är så befriande att sedan kunna kliva ur dem igen. 

 

IIII

 

Det är fascinerande hur vissa saker och ting återgår till att vara som de var förut. Trots att man har vidareutvecklats som människa. Hur man formas av varenda ögonblick men att vissa saker behåller sin form.