På tåget. När fler passagerare går på, är det precis som om kylan förkroppsligas och passar på att slinka in för att i nästa stund lösas upp i atmosfären igen och slungas rakt igenom en. 

 

I december skänkte snön och kylan mig tröst och lugn. Men nu vill benen bara springa fortare än kroppen förmår för att undslippa känslan av frostskadade fingrar och en nacke som nästan låser sig av kölden. 

 

Så det är tur att himlen förvandlas till ett magiskt vackert fyrverkeri vissa snödagar. Det är det. Någon slags kompensation behöver man ju ha.