Och jag älskar det faktum att orden har börjat komma till mig igen, att poesin springer i mitt huvud natt som dag, att jag kan skriva igen. För jag har saknat det. Och det är sedan länge mitt sätt att bearbeta alla känslor, allting som händer i mitt liv. Ibland räcker det att lyssna på andras ord genom musik, men ofta behöver jag själv också få ut allting på någon form av papper. 

 

Orden har alltid sprungit i mitt huvud. Men innan mindes jag inte dem om jag inte skrev ner dem omedelbart. Nu; i slutet av dagen kan jag minnas vilka ord som sprang genom mig på morgonen. Förut hade jag panik över tankarna jag inte hann skriva ner, vilket var i princip alla tankar. Nu dröjer de sig kvar och jag tackar dem innerligt. För är det någonting som har betytt något för mig, så är det skrivandet. Jag var snabbt duktig på det. Och jag tänker att det kanske fanns en anledning till det, att det visade sig så tidigt. Oavsett, så fanns mitt intresse för skrivande kvar hela tiden.

 

Jag minns en gång när jag var vaken under tjugofyra timmar medan alla andra sov. Hur jag lyssnade på Håkan då, i hörlurar. Jag kan fortfarande bli rörd av just de låtarna. Av magiken och ensamheten som vaknar på samma gång. I samma veva ringde jag hem till min mamma och grät och ville inte vara kvar. Jag blev övergiven i ett främmande land men fick skulden för det. Och det kändes så typiskt mitt liv i allmänhet. Att aldrig våga göra fel, att alltid göra rätt, men ändå få skuld för att ha gjort någonting som inte alls var bra, som jag inte bar skulden för. Jag har alltid varit för ärlig och för rädd för att göra fel, för att våga göra någonting annat än det jag har trott varit rätt. Jag kan inte ens ljuga I det kortspel som går ut på att man luras. Kan inte. Och har aldrig kunnat.