Egentligen är det en ständig kamp, fast egentligen inte. Ibland måste man dölja det och ibland får man hänge sig åt det. Ibland vill jag bara skrika ut hur mycket jag faktiskt bryr mig men att det inte är det som är till hjälp utan någonting annat. Jag bryr mig mycket i smyg. Inte så att det blir en belastning för mig, utan jag tror det hade varit belastande för mig om jag inte hade brytt mig. Jag måste få bry mig. Annars är det inte jag längre. Och ibland är det läge för att visa hur mycket man bryr sig. Ibland ger man bort den där kramen som bara måste ges bort, men som framför allt någon annan behöver. Det finns ingenting annat, den behövs just där, just då. Och så måste man få göra. Man måste få visa att man bryr sig. Utan det förstår jag inte hur man ska kunna komma någon annanstans. Komma vidare. Kunna se en förändring. 

 

Där i rummet blir allting så självklart. Vad man bör säga. Vad man bör göra. Vad man inte bör säga och vad man inte bör göra, också. För man känner av. Tolkar energin. Tolkar det som sägs, känslan bakom orden, och till sist tolkar man hur personen någorlunda fungerar. Och då vet man. Vad som fungerar och vad som inte fungerar. Att man gör den analysen tror jag ibland är livsviktigt. Alla är olika och behöver olika bemötanden. Då behöver man känna av vilka sorts bemötanden just den personen behöver. Jag tror i alla fall på det. 

 

Ens vyer vidgas hela tiden. När man växer upp är den egna familjen normen för man känner inte till någonting annat. Och sen doppar man fötterna lite här och var, ser andra konstellationer och känner att de också är lika okej som den man själv kommer ifrån. Jag har alltid varit kritisk gentemot normer och det slaviska följandet av dem. Undrat varför man inte stannar upp och reflekterar istället för att bara följa blint. För det har aldrig varit min stil. Jag har ifrågasatt. Därmed också skapat irritation, det ter sig naturligt. Saker är som de är och de är bra, så varför förändra? Men om jag inte tycker att de är bra?

 

Jag har alltid känt mig lite utanför och annorlunda av just av den anledningen. Jag har inte varit intresserad av att följa de outtalade normerna helt förutsättningslöst. Inte heller intresserad av att följa det som är "mode", att vara bra på det som just då räknas mer än allt det andra, att vara populär och låtsasomtyckt av så många som möjligt. Jag hade annat att ägna min uppmärksamhet åt än sådana ytliga saker. Och jag ångrar inte en sekund av det. Hade jag varit annorlunda, hade jag resonerat på ett annat sätt, så hade kompisrelationerna kunnat vara annorlunda. Men vem vill ha falska relationer baserat på den status som råder just då? Jag förstår det inte och kommer nog aldrig göra det. 

 

Jag har under större delen av mitt liv tidigare lidit av extremt dålig självkänsla. Men samtidigt också känt mig stolt över mig själv, över att jag inte bara följt strömmen bara för att det är den lättaste vägen. Jag har aldrig kunnat det, oavsett vad konsekvenserna har varit av att inte göra det. Och jag tänker ibland, att det är rätt fantastiskt. För människor med dålig självkänsla, vad brukar de inte vara beredda att göra för att slippa? Jag kan idag inte riktigt förstå vad som gjorde att jag inte föll i fällan, varför jag höll fast vid mig själv och den jag var. För utan självkänsla är man inte särskilt stark. Men uppenbarligen hade jag någonting annat. I vissa sammanhang hade jag bra självförtroende, men jag undrar vad jag hade i de andra sammanhangen som gjorde att jag stod emot, att jag rentav var ointresserad. Oavsett skälet, så är jag stolt över den styrka jag uppenbarligen hade när jag kände mig som svagast.