Just nu lever jag mer än någonsin i just nuet. Låter dagsformen och känslorna avgöra vad jag ska och inte ska göra. Låter spontaniteten styra också. Jag går på magkänslan och överanalyserar ingenting. 

 

Jag stannar upp, känner efter. Blir lugn när jag inser att trots att det blåser i mitt liv just nu, trots att det är stora saker och ting som har förändrats och som fortfarande håller på att förändras; ett vi har blivit till ett jag och med alla uppbrottskänslor som det innebär, men trots detta så känner jag mig fullkomligt trygg i mig själv och den jag är. Jag kanske inte alltid vet vad jag vill, men jag vet vem jag är. Och jag vågar säga precis vad jag tänker även om det är utlämnande. Jag kan säga det utan att känna mig utlämnad. Saker som tidigare har skrämt vettet ur mig skrämmer mig visserligen fortfarande. Skillnaden är att jag nu vågar göra dem i alla fall. Möta dem. Och det i sig känns som en seger varenda gång. Oavsett hur utgången blir, så har jag åtminstone vågat. Ibland är inte resultatet det viktiga. 

 

Och om kvällarna ligger han på soffan och håller mig sällskap. Sedan hoppar han upp i sängen och lägger sig vid fotändan. Vissa morgnar ligger han kvar när jag vaknar. Andra morgnar kommer han glatt uppskuttande i sängen när han hör att jag har vaknat. Finaste katten i världen.