Ångesten rusar i bröstet på mig. Jag antar att allt det där jag har undvikit att känna det senaste året börjar komma i fatt mig nu. På en och samma gång. Och då sköljer det över en som ett vattenfall och det är omöjligt att sortera. Därav ångest. Jag vill ha en käftsmäll och en kram på samma gång. Helst av allting vill jag slippa känna. 

 

Jag har rensat ur kökshyllorna. Avfrostat frysen. Gjort om hela sovrummet. Monterat ner möbler. Monterat ihop möbler. Burit flera lass till förrådet. Rensat ur badrumshyllan. Städat och åter städat. Rensat ur kökshyllorna en gång till. Rensat ur kökslådorna. Allting för att skjuta upp. För att slippa känna. 

 

För det senaste året har jag inte orkat känna. För att skydda mig själv, har jag stängt av mig själv. Sämsta sättet att hantera saker och ting på. Men ibland en nödvändig metod för att överleva. Till slut har jag agerat. Fattat livsavgörande beslut. För att jag måste. Men nu måste jag också känna allting. Och det ger mig hjärtklappning. 

 

Men så, äntligen, är dagens dos av dödslängtan äntligen över, hoppas jag. Den är absolut inte välkommen åter.