På änglakvällen fick jag (bland annat) höra att jag har bra drömmar och visioner, men att jag är dålig på att förverkliga dem. Det sistnämnda kan jag absolut inte argumentera emot. Jag är verkligen urusel på det. Och samtidigt har jag äntligen lärt mig att leva i nuet istället för att leva i en kropp som är fylld med ångest inför framtiden. Jag tycker om att vara nöjd, istället för att längta efter det jag inte har. Jag vill ha lugnet i kroppen, inte det där kliandet efter någonting annat som jag inte har just nu. 

 

Men så börjar jag titta. Vidgar vyerna lite, ser efter vad som finns. Och längtan som slår emot mig med full kraft är förvisso ganska behaglig för stunden, men samtidigt gör den också ont och börjar skava. Även om jag inte vill förverkliga det just nu, så är längtan stark. Jag vill verkligen bo vid havet en dag. 

 

Det är livsviktigt att ha saker att se fram emot. Men lika livsviktigt att kunna vara nöjd med det man har och uppskatta det för vad det är. 

 

Och så är jag väldigt försiktig med att skaffa mig förhoppningar. För det gör så förbannat ont när de faller.