Jag trycker ihop tårna som om jag kramar, liksom kelar med sanden. Så ler jag när jag ser att pappa sitter och gör precis likadant. Det är något vackert med att kunna spegla sig i någon annan, med att känna igen sig i det man kommer ifrån. 

 

Och idag skulle farfar och hans solskensskratt ha blivit 78 år. Hans frånvaro märks otroligt tydligt men samtidigt känns han ofta på något sätt närvarande.