Återigen. Det är 30 grader på balkongen. Jag svettas. Jag fryser. Gåshuden sprider sig från ena armen till den andra. Får en plötslig längtan att gråta en skvätt. Att släppa ut lite vemod. För hans ord berör så djupt inuti mig. Det är just hans ord som en gång i tiden fick mig att börja skriva. För att släppa ut vemodet. Och flera år senare, även glädjen. Han är ett ordgeni. En ordmagiker.