Idag var dagen inne för begravning. Jag satt och försökte förbereda mig mentalt inför det igår kväll, och konstaterade att jag var rädd för mina egna känslor, för huruvida de skulle vara kontrollerbara idag. För sist jag var på begravning, gick jag sönder framme vid kistan. 

 

Idag kände jag hur hela kroppen spände sig, liksom spjärnade emot för att inte ta in och känna allt. Inte idag, och inte bland andra människor. Jag vill sörja i min ensamhet. Framme vid kistan kom hjärtklappningen och flyktreflexen aktiverades. Hela förloppet från liv till död gick så snabbt att jag ännu inte riktigt har hunnit förstå, och vid kistan blev det så verklig. Precis som sist, är det där det blir mest verkligt.

 

Jag hör hennes röst i huvudet och cancer och döden skrämmer mig mer än vad de någonsin har gjort. Jag blir mer och mer medveten om att mina egna föräldrar någon dag kommer att lämna livet och just nu kan jag inte för mitt liv förstå hur man överlever något sådant. Det som gör mest ont i mig just nu är inte min egen sorg, utan det är att min fina kusin har förlorat sin mamma. 

 

På hemvägen tänkte jag att jag inte vill vara själv. För jag vet ju, att då kommer känslorna att skölja över mig. Men jag vet också, att även om det gör förbannat ont, så sliter det mindre att välkomna känslorna än att motarbeta deras väg upp till ytan och ut ur kroppen.