Kanske bör man kämpa mera, jag vet inte. Kanske bör man ställa mot väggen, ställa krav, kräva svar. Men när det gäller relationer, lägger jag mig bara. Möts jag av tystnad och brist på engagemang, så ger jag upp i det tysta utan att kräva några svar. Jag har sedan flera år tillbaka förstått att jag är viktig för mig själv. Men att jag skulle vara det för någon annan, är en helt annan femma. Jag utgår ifrån motsatsen och har alltid gjort. Jag har till och med gjort det till någon slags trygghet för mig själv Det är mycket lättare att ha ytliga relationer, för då behöver man inte utgå från någonting annat än att man är helt och hållet utbytbar. Inte därmed sagt att relationerna har ett ytligt värde för mig. Det mesta får djupa betydelser hos mig, men det är ingenting jag är villig att skylta med. För sådant utnyttjas gärna, om inte annat så är det sårbart. Jag värdesätter relationer högt men jag far också otroligt illa av dem. 

 

Jag kan anförtro mina allra djupaste känslor åt andra. Men när det verkligen gäller, när min värld rasar samman och det känns som att jag dör inombords, då ringer jag inte till någon. Jag pratar inte med någon. Jag lider i det tysta och hanterar det på egen hand. För svagheten fördubblas om jag också ska förlita mig på att andra finns där för mig. I grund och botten är jag ensam, och kommer alltid att vara. För att jag har valt att ha det så. Min tillit till andra människor är nästan obefintlig i vissa sammanhang. 

 

Men sådan är jag bara i mitt privatliv. Det är något helt annat när jag är professionell. Hjärtat är vidöppet och brinner av tusen eldar. Det finns inget att förlora, bara allt att vinna och tilltron till människans förmåga till förändring är så stor att den är oändlig.