Det sägs att man ser sitt liv passera revy framför sina ögon när man ligger för döden. Det kan jag inte uttala mig om. Däremot kan jag påstå att massvis med minnen av min släkting passerar revy framför mina ögon när hon nu ligger inför döden.

 

Det är fruktansvärt att se en släkting brytas ner på ett sådant sätt som bara cancer kan åstadkomma. Och att se pannan veckas av smärta, känna hennes livlösa hand greppa ett krampaktigt tag om min. Det som gör mest ont i mig är vad som tas ifrån henne och det faktum att hon borde ha ytterligare 20 år på sig. 

 

Hon var en stor del av min barndom. Och jag är så innerligt tacksam för ett tillfälle då hon verkligen såg mig, och gjorde mig rättvisa. Handlingen i sig kan tyckas inte vara så stor, men just då betydde den allt i världen för mig. Nu önskar jag bara att hennes sista ögonblick ska få vara fridfulla och utan smärta. Men mest av allt hade jag önskat att hon skulle få så oändligt många fler ögonblick.