Så är julen förbi. När jag går genom Karlshamn kan jag svära på att det känns som att det var igår gatorna fullkomligt kryllade av människor som lockades till Östersjöfestivalen. Så bra tidsbegrepp har jag.

Jag har ätit så oerhört mycket god mat och börjar undra om jag inte tycker om kött i alla fall. I slutändan handlar det egentligen om tillagningen och inte om köttet i sig.

Jag fick min ål på julafton och på kvällen avnjöts en varm choklad med konjak framför Sällskapsresan. "Måtte Djävulen ta alla fruntimmer!" och "Man var ju nykter i morse men nu börjar det ordna upp sig!" är ju klockrena citat.

På juldagen satt vi och skrattade så vi grät i soffan åt Robert Gustafsson innan det var dags att återvända hemmet för att förbereda inför kvällens festligheter. Trots för hög musik är det så fantastiskt roligt att umgås med människor med självdistans och humor. Då känner jag mig hemma. På denna årets trängsta och mest omtalade utekväll, stötte jag ihop med min pizzabagare (min as in att jag handlar av densamme en gång i veckan). Jag fann det högst relevant och nödvändigt att efter de sociala normernas artighetsfraser fråga om han skulle ha öppet dagen efter. Det skulle han. Mycket viktigt.

2011 blev 2012 och med mitt tidsbegrepp kan jag knappt avgöra vad året har bestått av. Något jag kan konstatera är i alla fall att 2011 inleddes med att jag fick mitt nuvarande arbete, vilket jag är oerhört tacksam över. Jag har inte bara fått möjlighet att arbeta inom det jag utbildat mig till, utan jag har också äran att få vara på en arbetsplats så fantastisk att jag stundtals saknar kollegorna även när jag har semester. Utöver det har min katt, trots föga förhoppningar, anpassat sig förvånansvärt väl till livet inomhus. Den pälstussen väcker hjärtat till liv med en sådan kraft att det känns som att det ska gå sönder. Det kan inga allergibesvär i världen överskugga.