Det senaste året har jag stått tafatt på olika dansgolv och försökt dansa till musik som inte väcker någonting hos mig. (Det är då det är utmärkt att ta till fuldans så att man fortfarande kan ha roligt, eller också har man roligt åt de andra i sällskapet när de svänger dem lurviga). Man kan säga att jag inte har dansat sådär på riktigt.

Men nu, äntligen, rycker det jävlariden i dansnerven. Bob hund har gjort det igen! Jag tror inte att min kropp blivit så exalterad av en låt sedan Kristian Anttila släppte Smutser.

Nu känner jag att jag lever. Jag älskar känslan av att vara nykär i en låt.