Jag läste nyligen Mia Skäringers Dyngkåt och hur helig som helst. Och jag blev bokförälskad, ordförälskad. Jag älskar hennes sätt att skriva. Så mänskligt, så ärligt, så äkta. Att läsa av det allra innersta hon delar med sig av, sådant som man egentligen inte talar om, får en att känna att det är helt okej att "bara" vara människa. Det känns lika okej att ha baksidor som framsidor. Inget märkvärdigt. Sedan väntade jag otåligt på Avig Maria, innan den kom med posten. Och den tog blott två tågresor att läsa ut. Frustrationen. Jag ville ju att den skulle vara längre.

"Ibland blir jag fruktansvärt arg. Gråtarg. Hemma. På jobbet. I livet.

Om någon kör över mig. Inte tänker sig för. Ironiserar kallt eller en gång för mycket. Allt är en fråga om balans. Jag tål. Men inte hur mycket som helst. Och när jag blir arg, då sväljer jag inte och låter det riktas inåt. Då trycks jag ut. Då gråter jag, fast aldrig i ett rum med roliga män, det är synd. Det vore bra för männen om jag gjorde det någon gång. Gråt är nämligen inte ett uttryck för enbart svaghet och känslighet. Den kan också vilja visa vägen tillbaka. Att något är fel. Att alla måste skärpa sig. Starta om. Säga förlåt. Då är gråten den enda modiga vägen. När ingen annan vågar resa på sig. Då kommer tårarna som den välsignade, okontrollerbara uppriktigheten som inte ber om lov, som bara dundrar in.

Men jag vill inte visa mig så, för jag känner mig inte tillräckligt trygg. Jag skyndar mig undan en stund, till kvinnorna, elefanthonorna, dem som jag litar på. Låter tårarna rinna klart, samlar mig, går oftast tillbaka och säger med bestämd ton vad jag tycker. Man vill ju inte framstå som man många gånger redan blivit framställd: hysterisk, överkänslig, mensig eller rent av konstig. Man vill bara bli respekterad. Som en människa bland andra människor. Och ibland tänker jag: Om en man hade gjort det han just gjorde mot mig mot en annan man - jävlar, vad det hade exploderat. Men det händer sällan. För där finns en överenskommelse, en inbyggd respekt män emellan. Och jag är ju bara en tjej".

- Mia Skäringer