Rödflammiga kinder som tränger igenom vinterblek foundation. En vind som biter sig fast i fingrarna och släpper inte sitt grepp. Tusen tankar som springer i dåtid, framtid men aldrig nutid. Rastlösheten och bristen på fokus. Snön dämpar allting, gör mig lugn. Om kvällen gör jag allt på samma gång. Kan inte stanna upp och slappna av.

 

Och sedan hinner det ifatt mig. Nutiden ramlar över mig i takt med alla snödrivor som bildas utanför fönstret. Känslor i kaos. Som bankar frenetiskt innanför bröstkorgen. I panikartad takt. Saltet svider i ögonen och knäcken kokar för länge, blir hårdare än vad jag föredrar. Kroppen kommer inte till ro och huvudet är överallt och ingenstans på samma gång. 

 

Jag känner mig lugn och samtidigt känns det som att jag har drabbats av plötslig ADHD. Känner mig stark och liten på samma gång. Jag trivs samtidigt som det kryper innanför skinnet på mig.