Ibland har jag svårt för att hantera den krock som inträffar mellan mitt arbetsliv och mitt privatliv. Övergången blir på något vis för kraftig.

Man möter människor i behov av stöd med livsöden man inte ens skulle kunna föreställa sig. Människor som kämpar vareviga dag för att i det långa loppet kunna ge sitt barn det där man så förfärligt gärna skulle vilja kunna plocka fram ur plånboken lika lätt som många andra. Som helt bortprioriterar sina egna behov i den beroendeställning de redan befinner sig i, och som ändå finner styrkan att fortsätta.

Sedan kliver man ur kontoret och möts av den där andra delen av världen, där människor hänsynslöst tar bra mycket mer än sin beskärda del av tågsätet och utan vidare använder ens tvättid som sin egen. Sådana som är oprovocerat otrevliga och sådana som vägrar dela med sig av gångbanan. Och dessa petitesser väcker alla mina känslor av orättvisa och får mig att hata mänskligheten innerligt för en stund. När en sådan minimal dos hänsyn är för mycket begärt, uppenbarligen.

För någonstans upplever jag att det är dem som har det svårt, som har all anledning att vara bittra och otrevliga men trots detta - åtminstone kan bete sig och visa hänsyn gentemot sin omgivning. Och de andra, de bekymmerslösa och bortskämda, bara tar, tar och tar.

En grov generalisering, men det är så det många gånger känns.