Morgon och jag spänner kroppen i vanlig ordning i något slags försök att bekämpa kylan som invaderar. Jag tänker att det slagit över till april och jag fryser fortfarande, trots vinterjacka. Och jag blir frustrerad. Frustrerad över maktlösheten och förväntningar som inte infrias. När jag går hem når solstrålarna mig fysiskt, men inte psykiskt. Det känns overkligt och jag har trubbats av på vägen.

Mars, du har inte varit dig lik.
April, jag vill känna igen dig.



När jag inte distraheras från mitt känslomässiga stämningsläge, pendlar jag mellan djup uppgivenhet och benhård frustration. Ingenting gör någon skillnad, ingenting leder någonsin till förändring och utveckling. Och jag känner hur dammen inuti brister och bildar ett vattenfall. Hela mitt inre faller i spillror. Om och om igen. Och jag ser inte längre meningen i att ens öppna munnen. För det leder ingenvart. Ingenting spelar någon roll, blicken rakt fram. Som att dunka huvudet mot en vägg. What's the point?